man vet ju aldrig, kanske han var?förmodligen inte men jag ska ta historien från början; vi var på Dubliners, oväntat nog, men var riktigt trevligt faktiskt tills en man på en sådär sextio år kommer fram och frågar om jag vill sitta vid deras bord och sedan dansa. innan chocken lade sig så stirrade jag bara på hans löständer och fick tillslut fram ett hyfsat artigt; nej tack. inte nog med det, han gav sig inte, satt och stirrade hela kvällen och gav mig sådana löjliga flin som bara gubbar kan. kvällen var i alla fall supertrevlig och gubben fick knappast något hemsläp! han fick nöja sig med biblioteksbruden med lång jeanskjol & batik-tunika, alltid något!
(anders svensson & danny satt och var sociala med oss också. kan informera om att danny hade världens godaste parfym!)
CIAO
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar